Den jämställde mannen

Vi lever inte jämställt. Det finns orättvisor. Det förekommer våld, förtryck och översitteri. Det pågår.

Men är välmenande män så oroliga för orättvisorna som de ger sken av? Verkligen? Har de tänkt genom sin egen situation? Lever kortare liv än kvinnor, super mer, tar livet av sig mer, blir övergivna mer. Är ensamma. Inbillar de sig att de fått en silversked i munnen? Och därför skall de nu utifrån detta överläge, i sin medvetna och moderna välvilja, lyfta fram och därmed hjälpa oss med det vi utsätts för. Uppföra sig som riktiga riddare. Kan självgodheten bli värre?

Är självständiga kvinnor, självförsörjande och medvetna ett hot?
Njuter dessa män? Är lönestatistiken en tröstnapp? Egentligen?
Och denna misstanke - att oro för kvinnans situation inte bara innehåller oro, utan något mer dolt, icke rumsrent är verkligen skrämmande.

Då föredrar jag en gammaldags, omöjlig skitstövel som är tydlig med att han tror sig om att vara förmer och också besitta kvaliteter som ger honom rätt till fördelar jämfört med oss kvinnor i stället för samma innehåll severat i modern tappning. En låtsasempatisk man som tror sig om att behöva och kunna hjälpa oss stackars kvinnor är nog den värsta sorten av inbilska mansgrisar.