Den jämställde mannen

Vi lever inte jämställt. Det finns orättvisor. Det förekommer våld, förtryck och översitteri. Det pågår.

Men är välmenande män så oroliga för orättvisorna som de ger sken av? Verkligen? Har de tänkt genom sin egen situation? Lever kortare liv än kvinnor, super mer, tar livet av sig mer, blir övergivna mer. Är ensamma. Inbillar de sig att de fått en silversked i munnen? Och därför skall de nu utifrån detta överläge, i sin medvetna och moderna välvilja, lyfta fram och därmed hjälpa oss med det vi utsätts för. Uppföra sig som riktiga riddare. Kan självgodheten bli värre?

Är självständiga kvinnor, självförsörjande och medvetna ett hot?
Njuter dessa män? Är lönestatistiken en tröstnapp? Egentligen?
Och denna misstanke - att oro för kvinnans situation inte bara innehåller oro, utan något mer dolt, icke rumsrent är verkligen skrämmande.

Då föredrar jag en gammaldags, omöjlig skitstövel som är tydlig med att han tror sig om att vara förmer och också besitta kvaliteter som ger honom rätt till fördelar jämfört med oss kvinnor i stället för samma innehåll severat i modern tappning. En låtsasempatisk man som tror sig om att behöva och kunna hjälpa oss stackars kvinnor är nog den värsta sorten av inbilska mansgrisar.

Ansvar?

Enligt media drabbas ungdomar av sms lån, andra drabbas av övervikt eller så drabbas vi av skadorna av rökning. Skolkar man från skolan drabbas man av allt möjligt och lägger sig barn sent drabbas de av trötthet.

Vi har inte råd att gå till tandläkaren, vi har inte råd köpa bra mat, vi har inte råd att spara…

Vi hinner inte träna, vi hinner inte sköta vår hälsa och vi hinner inte ta hand om våra barn eller gamla…

Idag meddelades att alltfler unga människor inte kan betala sina räkningar…

Dessutom tröstar vi oss med att vi inte kan sluta röka, sluta shoppa, sluta äta, sluta surfa…

Vem ska ge det alla behöver - empati?

Då och då behöver vi alla möta empati och andras omtanke. Livet innehåller svårigheter och problem uppstår. Vi får till exempel inte det jobb vi hoppas på, vi får inte de arbetsuppgifter vi tycker att vi förtjänar, vi får inte ens den lön vi anser att vi borde ha, vi har inte en perfekt partner, vi skiljer oss, vi blir arbetslösa, vi känner oss ensamma och vi möter alla sjukdom, lidande och död. Kort sagt vi behöver andras omsorger och empati.

Risken är att vi fastnar i den sötma som andras omtanke kan skapa. Vi kanske till slut känner oss ständigt drabbade och i ett underläge som gör att vi får för oss att vi ha rätt att kräva andras insatser. Vi utgår ifrån att andra därför är skyldiga att visa oss empati. Vi har utvecklat ett krävande barn inom oss. Ett bortskämt barn. Andra ska ge. Det står ingen ut med egentligen. Det är så man blir ensam.

Kvinnor som offer

Igår talade man på TV 4 om kvinnligt våld. Kvinnor som mördare, det kvinnliga våldet som ökat OCH hur detta sedan förklaras. När kvinnor mördar barn letar man en förklaring, sa man. När män mördar är man inte intresserad av en förklaring. Bakom en kvinnlig mördare letar man reda på en man som den egentlige ansvarige. Det finns också mycket elände i hennes liv tidigare och det lyfts fram. Det finns mycket elände i männens liv tidigare, men det får inte utgöra en förklaring till deras beteende. Är detta den sista chansen att dolt och subtilt få säga att kvinnor är underlägsna män? Inte ens ansvariga för våra handlingar? Var det inte så man resonerade för över 100 år sedan, när vi sågs som ett bihang utan möjlighet till eget ekonomiskt ansvar och som inte kunde anförtros rösträtt? Låtsad förståelse och omtanke om kvinnan - så att hon hålls på mattan.

EQ?

Att vara känslomässigt intelligent!
Något som vi kvinnor har lätt för? NEJ!
Vi är snarare känslomässigt korkade, när vi inbillar oss att vi skulle ha fått en genväg till att ha kunskap om våra känslor. Alltså, vad får oss att tro att vi slipper känna förakt, avund, ilska bara för att vi är kvinnor? Är jag verkligen alltid fylld av empati, när jag "tar hand om" min kollega? Eller är det avunden som gör att jag visar empati? På så sätt kan jag hiva mig upp och uppleva ett överläge mot kollegan? Från denna position utstråla lite låtsad empati och jag kan känna mig god och därmed överlägsen. Empati? EQ?
Nej, att vara känslomässigt intelligent handlar mer om att granska sina egna äkta bevekelsegrunder och ha respekt för att man inte har tillgång till allt. En del finns förvarat på lagret. Därifrån kan det komma puffar och annat vare sig man vill det eller inte. Man har inte koll. Kul? Kanske ibland, men alltid utmanande och spännande.